Sakta, o så sakta, kommer insikten,
Att inget, absolut inget,
utom insikten att,
inget kommer att klarna,
inte ens sen
och absolut inte nu
Och om det skulle
Skulle det vara försent,
även om det skulle vara
sedan, för sedan är redan här
Sackta, o så sakta slocknar elden
endast en liten glöd återstår
som slocknar av den tår
som sackta glider nerför kinden.
Här sitter jag och skriver i min egen lilla hörna av Cyberymden, jag trror faktiskt att ingen ser att jag skrev fel på ordet “tror”. Nåja jag har ju massor med space kvar att skriva på. Ett par rader mer elle mindre gör väl ingen förnär, någon där? Nähä inte idag heller, Ah jah försöker väl igen när det blir kväller. He he.
Jag skriver, jag skriver
Jag river, Jag river
Börjar om från början
Jag skriver, jag skriver
Jag river, jag river
Suck, vad jag än skriver
Så river jag det
Så därför skriver jag
och låter det stå så
inget mer riva, bara skriva!
Ett möte, en tanke möter en annan De korsar varandra på stigen Blandas, andas Lämnar stigen Försvinner i tiden Nya tankar föds Gamla dör Men de gånger de möts Andas, blandas de Det gamla blir det nya Som föds, för att låta Det gamla dö Med tiden blir det nya Det gamla Det gamla det nya Endast tiden förnyas Ty tiden blir aldrig gammal Aldrig ung Den rinner bara längs stigen så som den alltid gör Men tanken den föds och dör i tidens grepp så som ett skepp i vindarnas grepp
Vart är vi på väg.
En undrande människa frågar.
Åt vilket håll ligger framtiden.
Frågar en undrande mäniska.
Om dåtiden var bättre…?
En mäniska som undrar..
O titta en myra
en myra som sprintar
sprintar över en sten
som rullar
rullar över kullar
som rullar längs
horisonten som
rullar över kanten
till de stora vattnen
tills natten rullar in
över trakten
O se en myra
en myra som sprintar
över en sten
som rullar.
Feer dansar över nejden i mörkret
De lyser som eldstungor
Deras mål
Att lysa upp natten med sin värme
och glädje
Runt kanten ses små grå varelser dansa i skuggorna
Dansen varar fram tills nattens svarta kappa
Byts mot gryningens guldfärgade krans
Bortom horisonten
Där dagens gyllene strålar sakta träder fram
Man anar nu ängens blommande landskap
Fylld med yvigt blommande blommor som yrvaket sträcker sig mot ljuset
Med en iver utan gränser jag väntar
Tills natten åter sänker sig över nejden
Tokiga katt som verkar ha fått fnatt
blandar sig i vad jag gör genom att slicka mig var hon kommer åt
Hon kelar, hon ej velar,
direkt till mitt knä hon ilar
där hon vilar säger du,
nej du hon klorna slagit i mig nu.
När jag hennes klor försöker förlösa från mitt knä,
Hon kurrrar och använder nästa tass,
mina brallor är snart kass.
Men ändå hon mitt hjärta stjäl,
för hon menar bara väl.
Diktaren 